Av
Diet Eman 12 jan 2014
Översatt
och inlagt med tillstånd
Redaktörens
anteckning: Diet Eman var en ung kristen kvinna när Hitler
invaderade Holland. När den nazistiska krigsmaskinen för ett ariskt
samhälle övertog hennes land och förföljelsen av judar blev
uppenbar, var kristna i Holland tvungna att fråga sig själva: "Ska
vi lyda den nazistiska regeringen eller ska vi hjälpa till att rädda
judarna?"
HOLLAND
1941
Det
var inte mer än några månader efter att ockupationen av nazisterna
i Holland började som vi insåg att det fanns saker som helt enkelt
måste göras. När vi såg orättvisa kände vi det alla; vi kunde
inte bara sitta där och göra ingenting. Men vad kunde vi göra?
Grymheterna mot judarna runt omkring började, och vi kände att det
var vår plikt att agera på något sätt. Men det tog tid för oss
att veta exakt vad, när och hur vi kunde göra något.
Redan
från början skapade ockupationen oklarheter, argument och svåra
strider inom kristna kretsar. När Jesus levde var hans land
ockuperat av romarna, och alla kom ihåg vad han sa: "Ge
kejsaren det som är kejsarens." Jesus Kristus predikade aldrig
uppror mot romarna. En del av den moraliska kampen var tron på
att det som hade hänt i vårt lilla land i själva verket var
förordnat av Gud: vissa människor hävdade att vi inte skulle
blanda oss i vad som pågick eftersom själva ockupationen var Guds
vilja. Till och med min bror var från början benägen att tro att
man helt enkelt inte kunde arbeta mot tyskarna om man följde
Skriftens lära.
Drottningen
och regeringen hade rest till England i de tidiga ögonblicken av den
fem dagar långa invasionen; det fanns en hel grupp i Holland som sa
att drottningen inte hade någon rätt att leda oss längre, och att
de av oss som blev kvar skulle behöva lyda den regering som Gud hade
gett oss nu – det vill säga tyskarna. Men Hein, min fästman, och
jag och många andra kände att vår kungafamilj hade krönts i en
religiös ceremoni, med orden "av Guds nåd". Vi kände att
drottningen var vår rättmätiga regering, och vi kände att vi
gjorde vad Herren ville när vi lydde henne. Det var därför vi
senare under ockupationen gick i strejk mot tyskarna, när
drottningen sa till oss det, även om våra handlingar kostade många
liv.
Många
människor i vår kyrka kände att drottningen fortfarande var vårt
huvud, inte de nazistiska dockorna. Under tiden lutade kyrkan som vi
kallade "svartstrumpkyrkan" mot den andra synpunkten - att
vår börda var att underordna oss vilka högre makter Gud än hade
lagt över oss. Människor som intog den ståndpunkten var aldrig
särskilt starka i motståndet eftersom de trodde att motstånd mot
den etablerade regeringen helt enkelt var synd.
Det
var den sortens argument vi brukade höra, och vi hade dem till och
med sinsemellan under ockupationens tidiga dagar. Vi hade särskilt
goda argument hemma hos en av mina bankmedarbetare, en man som hette
Platteel. Vi pratade om hur vi nu skulle leva i detta nya arrangemang
med tyskarna. Han var äldre än jag, i trettioårsåldern, och gift
med två små barn.
Under
de tidiga dagarna rådde medlemmar av Platteel-gruppen alla vilka
ställen de skulle läsa ur Bibeln, vilka skrifter vi skulle tänka
på när vi försökte reflektera moraliskt över vår nya nationella
situation.
Några
av de tidiga motståndsmännen satte sig ner och tog avsnitt ur
Bibeln som tydligt visade den riktning vi som kristna borde ta. Sedan
skrev de ner dessa stycken på papper och skickade de där
anteckningarna runt. En liten anteckning kunde säga: "Läs det
här avsnittet, eller det där." Mr. Platteel gav mig en sådan
lapp och den skickades vidare efter att ha kopierat den många
gånger. Det fanns inga kopieringsmaskiner på den tiden, så vem vet
hur många gånger han skrev ut det och gav det till någon? Han
delade ofta ut listor med läsningar på egen hand, och även den
lilla gesten var en uppmuntran, en riktning för oss att gå i.
Sådana små saker var viktiga eftersom sådana små saker gav våra
hjärtan styrka.
Vi
kände oss alla hemska över vad som hände runt omkring oss. Hein
och jag satte oss ner och frågade oss själva: "Vad kan vi
göra?" Vi pratade alltid om det tillsammans och diskuterade
sedan hur vi kände med några fler personer på min bank eller på
hans kontor, människor som tänkte på samma sätt som vi.
MOTSTÅNDETS
BÖRJAN
När
väl ockupationen började, började tyskarna göra alla möjliga
regler: vi fick inte lyssna på BBC, till exempel, även om hur många
som helst fortfarande gjorde det i hemlighet, naturligtvis. Och så
kom nästa order i tidningarna: "Alla måste ge upp sina
radioapparater." Radioapparater var på den tiden lika stora som
tv-apparater idag; ingen hade små apparater i fickstorlek. Så att
bestämma sig för om man skulle ge upp dem till tyskarna eller inte
var ett stort beslut.
Och
tyskarna gjorde det mycket tydligt att om du inte levererade dina
radioapparater till dem, kunde du kastas i fängelse. Folk blev
väldigt rädda. I Nederländerna var folk vana vid frihet; ingen
hade någonsin sagt till oss vad vi skulle göra innan.
Det
här är vad vi tänkte: "Lyder
vi helt enkelt de eländiga hunnerna?" Frågan "Ska vi
lyda?" måste frågas och svaras, frågas och svaras, om och om
igen.
Vissa
modiga människor gjorde
ett
hål i väggen i sina hem, satte
in en
hylla och sedan placerade
radion
i det gömstället och hängde
en tavla eller en spegel över den.
Varje
kväll vid åttatiden skickade BBC ut information om krigets framsteg
och andra frågor. Om du bodde på en huvudgata i staden, gick
någon från familjen ut
med hunden eller baraunerför
gatan för att vara säker på att det inte fanns någon spion i
närheten.
Vid
den tiden fanns det redan holländska fegisar – de som ställde sig
på tyskarnas sida – som hade börjat tjäna pengar på att lämna
in sina egna landsmän. Om de förrådde dig genom att peka
nazisterna till ditt hus, tjänade de bra pengar. När den typen av
sidor väl hade bildats började den verkliga faran:
underjordsrörelsen
mot informatörerna.
Tyskarna
fortsatte att säga, "Du får inte göra det här, och du får
inte göra det där."
De stiftade förbudslagar
mot precis allt, och de rapporterade nyheterna på ett så snett sätt
att alla antog att det vi hörde helt enkelt var fel. Så vi visste
att BBC på radion var vår enda källa till pålitliga nyheter. De
av oss som träffades för att diskutera vad som kunde göras var
väldigt få personer då, väldigt få.
Eftersom
många människor skrämdes av tyskarna och lämnade in sina
radioapparater, visste vi att få av dessa människor hörde de
verkliga nyheterna om kriget, nyheterna från England. Således var
vår första akt av olydnad att lyssna på BBC, ta ner de riktiga
nyheterna i stenografi, skriva ut dem och sprida dem. Det var början
på de flesta motståndsgrupper. Om du blev ertappad för det så
hamnade du naturligtvis i fängelse. Men vi gjorde det ändå.
I
Haag blev vi omedelbart omringade av tyskar. De var överallt,
marscherade och bara stod runt i gathörnen. Även där du arbetade
var du tvungen att vara försiktig med vad du sa eftersom många
människor på kontoret var pro-tyska, även
sådana
du aldrig skulle ha misstänkt.
Mitt
hjärta brast nästan för att mina två kära flickvänner, Rie och
Jet, vännerna i min ålder, som jag gick och hoppade sloten (gissar
på hopprep) och klättrade i träd med och hade så mycket gemensamt
med - dessa bästa vänner tänkte inte ett ögonblick på att göra
motstånd. Faktum är att min bror Albert var kär i Jet, så de där
tjejerna var alltid i vårt hus. Albert och Jet var vänner, och jag
dejtade Hein; Ries pojkvän, Paul, bodde på vår gata, och hans
syster Jopie följde också med.
Vi
var alla i samma ålder och vi bildade en klubb som hette Malakka
Club, eftersom vi bodde på Malakka Street, uppkallad efter en del av
Malaysia. Vi var alltid tillsammans på lördagar, och det var ganska
blandat: Jet, Rie och Daniel var kristna, liksom Albert och jag och
Gerald, en annan vän; men alla de andra barnen var av olika tro. Det
fanns till och med två bröder i en familj som inte hade någon
religion, Stan och Henk van Eekelen. Av de två blev den ene en
fanatisk kommunist, den andra en fanatisk nazist, av allt; två
bröder i samma hus, två helt olika syn på världen!
Redan
före kriget hade mina föräldrar ofta holländska soldater över på
söndagen. Vi bodde bredvid ett vapenhus, och vi ville ha flera
soldater som kom till huset för att äta middag och spela orgel och
sjunga. Mina föräldrar trodde att det var ett sätt att stödja
våra pojkar.
(shuffleboard),
or we would play four-handed piano.
Jets
familj bjöd inte in pojkar från vapenhuset till sitt hem. Hennes
familj tillhörde vår kyrka, men de hade sex barn, och de sa: ”Ja,
ja, vår familj är för upptagen. Det kan vi inte göra." Vi
accepterade deras beslut. Men de var verkligen samma sorts människor
som vi var: de gick i samma kyrka och hade samma grundläggande
övertygelse. Faktum är att deras far gjorde samma arbete som min
far gjorde; de var typ av konkurrenter. Efter kyrkan på söndagarna
kom flickorna hem till mig, och vi spelade pingis, *shuffleboard,
eller så spelade vi fyrhands-piano.
*shuffleboard
ett avlångt bord med glatt yta, där man med hjälp av liten sak i
handen skjuter iväg en liten nästan platt puck-liknande sak till
andra sidan.
Men
en söndag, bara några veckor efter att kriget bröt ut, gick jag in
i deras hus, och där ovanför pianot hängde ett porträtt av
Hitler! Dessutom var tyska soldater i deras hus den natten. Jets
familj gjorde för tyska soldater vad vi hade gjort för de
holländska pojkarna före kriget. Nu, efter att ockupationen hade
börjat, kunde de göra det för fienden.
Strax
efter det hände något annat som gjorde mig väldigt ont. Jag hade
dekorerat min cykel på den tiden genom att sätta en liten
patriotisk röd-vit-blå flagga på den. Varje kväll cyklade jag hem
från centrum av staden på min cykel med flaggan vajande. En dag
slet Jets bror Daniel flaggan från min cykel.
Jag
blev så djupt sårad att jag skrev ett brev till dem. "Tills
den bilden är borta" - jag menade den bilden av Hitler -
"kommer jag aldrig att sätta min fot i ert hus igen," sa
jag till dem. Jag sa att jag var arg, "eftersom du inte hade
plats för de holländska soldaterna som gav sina liv för vårt
land, och nu behandlar du killarna som har kommit till det här
landet, helt objudna, med gästfrihet."
JULI
1941
Kära
Rie och Jet: Ibland skulle jag så gärna vilja veta hur ni har det.
Ibland längtar jag så mycket efter er båda. Speciellt när jag
tittar på våra semester-bilder. Sedan kan jag knappt fatta att
saker och ting är som de är nu. Ni hade en så stor plats i mitt
hjärta, och jag älskade er båda, mer än till och med Fanny. Du
spelar förmodligen mycket piano, va, Jet? Och vad gör Rie? Jag har
en känsla av att jag knappt känner dig längre. Nel, Brams
flickvän, skrattar ibland och gör rörelser, och då tänker jag:
"Vem påminner hon mig om? - någon gör det precis likadant."
Och nu vet jag det, Rie – det är du. När du retade någon
skrattade du precis som Nel gör.
Gjorde
jag fel när jag bröt kontakten med dig? Skulle det ha varit min
uppgift att fortfarande försöka behålla den? Var det fel att jag
inte ville komma hem till dig längre? Inte heller att betraktas som
en förrädare? Jag pratade med Taverne, [en man jag hjälpte] och
han sa: "Ljuset kanske inte är i gemenskap med de mörka
krafterna."
Jag
önskar att jag var ett ljus, men jag är bara en liten fladdrande
låga. Jag är så glad att Nel nu kom in i mitt liv; Jag känner
henne fortfarande inte, men jag känner att hon kommer att kunna
ersätta något som jag förlorade när jag förlorade dig. (från
Diet Emans dagbok)
Än
idag förstår jag inte deras sätt att tänka. Den familjen var så
lik vår i tro – samma kyrka, samma yrke och samma levnadsstandard.
Jag kanske aldrig visste hur dessa människor egentligen var. När vi
var yngre kanske vi bara hade för roligt. Vi pratade aldrig om
viktiga saker, om politik; vi pratade aldrig om allvarliga saker
alls. Vi hade bara kul. Jag kände dem aldrig inombords, antar jag.
Men det kanske var mer i det hela. De där tjejerna var mina bästa
vänner, så jag har ofta tänkt på vad som hände.
Hein
och jag och gruppen som träffades på Platteels kände väldigt
starkt att det vi gjorde var rätt, både med vårt samvete och med
Gud. Det vi var säkra på var att det hände saker i vårt land som
var fel. Men det var så svårt att veta vad man skulle göra. Först
visste vi inte var vi skulle börja. Då hade tyskarna ännu inte
börjat förfölja judarna. Det som hade väckt oss var andra saker:
lagar mot radioapparater; regler om vad vi kunde lyssna på; lagar
som tvingade oss att lämna in koppar, mässing och andra metaller;
lagar mot allt. Vi folket i Nederländerna var vana vid att vara
fria.
7
JULI 1941
Har
inte skrivit på länge och mycket har hänt under den tiden. För
två veckor sedan anslöt sig Ryssland. All metall måste lämnas in.
Politiska partier måste upplösas. Deras pengar måste lämnas in.
Många arresteringar bland romerska-katolikerna. Och vi börjar vänja
oss vid detta – det är det allra värsta av allt. Och jag glömmer
också att se att allt detta sker med Guds tillåtelse.
Jag
fortsätter att titta på orättvisan — så den här mannen ringde
på dörren hemma; vårt land och vårt folk lider, men jag glömmer
att Du tillåter prövningar på denna jord.
Lär
mig se att även detta är Du, som bär allt i Dina starka händer.
Då kan jag till och med vara glad över att veta att du uppfyller
dina planer. Håll mig från att säga så många saker som inte
behagar Dig. Sätt en vakt över min mun, Herre, och håll vakt över
mina läppars dörr. (från Diet Emans dagbok)
Tyskarna
tryckte upp regler i tidningen och sände dem över radion. De satte
upp små skyltar på tågen: "Var försiktig med vad du säger."
Det är alltid vad tyskarna sa till varandra: "Var försiktig
med dina samtal. Fienden lyssnar på det.”
Naturligtvis
var vi fienden, och de påminde sin militär att de inte skulle prata
om militära saker, för vi skulle kunna höra det. Sedan började de
utse vissa vagnar på tågen som bara tillhörde dem. På den tiden i
Nederländerna var det bara de mycket rika som hade bilar, och det
fanns ingen gas. Så tågen var ett viktigt transportmedel. Alla hade
ju cyklar, men behövde man åka en bit så tog man oftast tåget.
Vad
de gjorde var detta: om det var ett tåg med sex vagnar, tog de två
vagnar för sig själva. De skulle sätta stora skyltar på dessa
vagnar: "Nur für Wehrmacht = Endast för den tyska armén".
När
tyskarna märkte specifika vagnar, var dessa vagnar nästan alltid
tomma, och holländarna var tvungna att klämma in sig i de en eller
två vagnar som lämnades till dem. En gång svimmade jag på tåget,
och kunde inte falla till golvet: det var för mycket folk. Jag
hängde där, trots att jag hade svimmat.
Hein
såg att jag hade svimmat, men han stod så långt ifrån mig att han
inte kunde ta sig igenom folkmassan. Man var helt enkelt glad om man
satte sig på tåget överhuvudtaget, strunt samma om man höll ihop.
Vi höll redan på med underjordiskt arbete och var på väg till
Nijkerk den dagen, och jag svimmade strax efter att vi lämnat Haag.
Tåget
stannade i Voorburg i två minuter, och människorna omkring mig såg
mig hänga där, förmodligen grön i ansiktet; och när dörrarna
öppnades, knuffade de ner mig på perrongen. Dörrarna stängdes och
tåget gick helt enkelt utan mig! Hein kunde inte komma till mig. Han
hade sett mig ligga där på perrongen, men han var fast i sin vagn
eftersom det var så trångt. Tåget gick hela vägen till Utrecht
med honom på och jag liggande på perrongen i Voorburg.
Sättet
som tyskarna misshandlade järnvägen på gjorde mig väldigt arg,
särskilt senare, när jag var tvungen att resa så mycket på de
packade tågen för motståndet. Så en gång gick jag rakt in i en
av de där tomma bilarna där pappersmeddelandet (skrivet på både
tyska och holländska) ”Nur für Wehrmacht = Endast för tyska
armén/ Gereserveerd voor Duitsche Weermacht = Reserverad för tyska
armén” satt fast på fönstren. Jag stod där med ryggen mot
fönstret och bakom ryggen slet jag bort meddelandet helt. Genast
fylldes förstås hela vagnen av holländare. Den gången hade
åtminstone holländarna en extra vagn på sitt eget tåg.
DET
OUNDVIKLIGA SVARET KOMMER
En
tjänsteman på banken jag arbetade på vid namn Gitz brukade ge mig
enstaka ledtrådar: "Jag har hört att vissa människor faktiskt
tar dessa judar och gömmer dem," sa han till mig en dag, som om
det var en otrolig chock att något sådant gjordes. Vid den
tiden,
för att vara säker, gjordes det inte så
väldigt
ofta. Det fanns de
som höll folk gömda
redan vid den tiden, människor som "underduiker
= dök
under ", gömde sig under falskt namn. Men även att gömma
onderduikers var mycket nytt då. Gitz var en man som jag hade mycket
att göra med på banken. "Har du hört talas om människor som
är i motståndsrörelsen och som sedan måste gömda sig?"
frågade han mig på ett ganska avslappnat sätt.
"Ja,
jag har hört talas om det," sa jag, också väldigt nonchalant.
Han
försökte ofta läsa mina egna känslor om hela situationen på det
sättet, och jag var alltid försiktig med honom och hans intresse,
även om han senare gav mig fler tips om människor som var i de
underjordiska rörelsen
och i andra organisationer. Så Gitz hjälpte mig att komma igång,
men alltid på ett väldigt bevakat sätt. Det var inte lätt att ta
upp de här sakerna med människor som man inte kände väl: priset
för att ha fel om vem man kunde lita på var väldigt, väldigt
högt.
Att
arbeta tillsammans var absolut nödvändigt om vår rörelse skulle
växa. En av mina farbröder, min mammas bror, bodde i Haag och
gjorde ett viktigt arbete för motståndsrörelsen när han visade
intresse för oss. Han arbetade för ett tryckeri, vilket var perfekt
eftersom han i smyg kunde trycka de saker vi behövde. Han hade sina
egna kontakter, så vår krets växte på grund av vår kontakt med
honom och hans tryckpress.
När
vi började det farliga arbetet med att försöka gömma judar
berättade Herman, en judisk man som jag arbetade med på banken, för
mig om sin farbror Frits, som gjorde alla möjliga saker för
motståndsrörelsen. "Vill du träffa honom?" frågade han.
Denne
farbror Frits var inte jude, men han hade gift sig med Lena, Hermans
mammas syster. Eftersom hans fru, hela hans familj och alla hans
släktingar på hans frus sida var i fara – eftersom de var judar –
började han arbeta hårt för motståndsrörelsen. Farbror Frits
hade en stark känsla för vad som var rätt och fel.
Han
började göra alla möjliga saker med oss. Han kom till mötena på
Platteels, och han hade förstås ännu fler kontakter, bland annat
en revisor och hans fru Jenny, som var hemmafru och mycket aktiv och
ivriga att arbeta i den under-jordiska rörelsen. Så vid ett
tillfälle hade vi en stor grupp motståndare i Haag, och snart fanns
det många saker vi kunde göra.
Detta
hände: när det blev uppenbart att nazisterna verkligen började ge
sig efter judarna, såg vi vår uppgift. Fram till den tiden hade vi
famlat med den ständiga frågan "Vad kan vi göra?" Men
efter att man började beslagta judar blev det tydliga svaret att det
helt enkelt inte var en fråga längre. Vårt mål blev mycket
tydligt: att hitta platser för judar varhelst vi kunde.
När
vi formade oss själva till en motståndsgrupp kallade vi oss "Grupp
HEIN"; men namnet hade inget med min fästmans namn att göra.
Det var en förkortning som bildades från de första bokstäverna i
Hjälp Elkander i Nood, vilket betyder "hjälpa varandra i nöd."
Hein var en av de två ledarna; den andra var Ab van Meerveld, en
gammal vän till honom från Veluwe, den del av landet där Hein hade
vuxit upp och där hans familj fortfarande bodde.
Våra
första aktiviteter bestod i att sprida pålitliga nyheter och
försöka få folk till England. Sådana ansträngningar verkade vara
så små, och vi var bara vanliga människor. Men sedan började vårt
arbete växa. Och andra små grupper började bildas under de första
månaderna. Motståndsrörelsen bestod helt enkelt av människor som
var motståndare till vad som hände under ockupationen.
Misstro
och misstänksamhet omgav oss hela tiden. Unga män kunde när som
helst stoppas på gatan och inkallas av tyskarna. Tyskland hade så
ont om arbetskraft, deras män spreds över hela Europa som
ockupationsstyrkor, att de hemma bara hade små barn under fjorton
och mycket gamla män. Så de gjorde det till en regel att unga
arbetsföra män från de länder de ockuperade var tvungna att
arbeta i Tyskland. Först var det en inbjudan; senare var det
tvångsarbete.
Dessa
män placerades i fabriker, vilket blev farliga platser när de
allierade blev inblandade, eftersom de ofta släppte sina bomber på
de fabrikerna. Få holländska män ville åka till Tyskland för att
hjälpa fienden; så vårt arbete började som ett försök att gömma
inte bara judar utan även andra människor, holländska män som
gömde sig av andra skäl, som för att slippa behöva ta sig till
Tyskland och arbeta. Nödvändigheten av den ansträngningen hade
blivit mycket tydlig för oss.
Räderna
(Gestapo-räderna) började äga rum efter att tyskarna redan kommit
efter judarna; men vårt försök att hjälpa människorna som gömde
dessa började egentligen ungefär samtidigt som vi började gömma
judar. När tyskarna började ta med andra människor också – inte
bara judiska män till tvångsarbetsläger – då gjorde drottningen
i en radiosändning det väldigt tydligt för oss att holländska män
inte skulle åka till Tyskland.
Återigen,
precis som med konfiskeringen av radioapparater, var holländare
tvungna att göra ett svårt val. Jag inser nu att många människor
helt enkelt var väldigt rädda; och många lydde bara alla dessa
galna tyska regler.
Många
män åkte till Tyskland, men många andra gömde sig. De arbetade på
gårdar eller gjorde vad de kunde, undangömda; några arbetade i den
under-jordiska rörelsen. Ingen hade någon aning om att kriget
skulle pågå i fem år. Först trodde vi verkligen att det bara
skulle hålla på i ett år. Vi tänkte, "Det här är trots
allt moderna tider, och detta hemska barbari kommer att besegras
snabbt."
Jag
tror inte att tyskarna någonsin riktigt förstod det holländska
folket. Så litet som Nederländerna var/är hade/har det många
olika små religiösa samfund, till exempel. I århundraden har
holländarna sagt: "Om vi inte håller med om vad du predikar,
då kommer vi att starta vår egen kyrka." En del människor,
även i Nederländerna, tycker att sådan splittring av kyrkan är
fel. Men det betyder också att holländarna har en lång tradition
av att tänka själva, inte bara svälja vad tjänstemän säger till
dem.
They
have a tradition of not being merely followers, as the Germans seemed
to me to be. Our not following orders made life difficult for the
Germans, more difficult than they had thought it would be. They had
to treat us as if they were balancing on a tightrope. A German named
Seyss-Inquart, the Nazi in charge of the Netherlands, tried to
convince us that we belonged to the great Aryan race and that we
should be overjoyed that we’d been accepted. But, quite simply,
many Dutch people never followed orders.
De
har en tradition av att inte bara vara anhängare, som tyskarna
tycktes vara. Att vi inte följde order gjorde livet svårt för
tyskarna, svårare än de trodde att det skulle bli. De var tvungna
att behandla oss som om de balanserade på lina. En tysk vid namn
Seyss-Inquart, nazisten med ansvar för Nederländerna, försökte
övertyga oss om att vi tillhörde den stora ariska rasen och att vi
borde vara överlyckliga över att vi blivit accepterade. Men många
holländare följde helt enkelt aldrig order.
Redaktörens
anteckning: Diet Eman var en del av den kristna motståndsrörelsen i
Holland tills kriget tog slut 1945. Hennes beslut att stå emot
nazisternas förföljelse av det judiska folket hade
ett högt pris. Under ockupationen fängslades Diet och innan kriget
tog slut dog de flesta av de unga männen i Grupp HEIN. Idag, nu i
90-årsåldern, fortsätter Diet att vittna om vad hon bevittnade
under andra världskriget, och talar om Guds trofasthet även mitt i
tragedin. Och även om priset för att gömma judar för att skydda
dem från Hitlers slutliga lösning var dyrt för henne och hennes
vänner, visste Diet att det var rätt sak att göra.
För
att beställa kopior av kristna i Holland 1941: "Ska vi hjälpa
till att rädda judarna?" (Obey God or Man), klicka här =
click
here. Obs.
på originalets sida på engelska.
Jag
som översatt detta kaninte helt säkert säga detta, men jag tror
att det är ett utdrag ur hennes bok; ”Things we couldn´t say =
Saker vi inte kunde säga” kostar över 400 kr på adlibris, finns
inte på svenska och på amazon.com kan man köpa den för 14.62
dollar = knappa 150 kr, och läsa på molnet eller ladda ner kinlde
app och läsa på datorn.
https://www.lighthousetrailsresearch.com/blog/new-booklet-tract-christians-in-holland-in-1941-should-we-help-save-the-jews-obey-god-or-man/
Detta
är länken till kindle boken Things we couldn´t say:
https://www.amazon.com/Things-Couldnt-Say-Diet-Eman-ebook/dp/B001ECQKIO/ref=tmm_kin_swatch_0?_encoding=UTF8&qid=&sr=